Om en socka

23 december 2020

Jag hänger mycket på digitaltmuseum.se.  Cool points! Har så mycket skärmdumpningar därifrån, men upptäckte nyligen att sidan kan fungera som Pinterest, och det älskar man ju tyvärr. Sortera saker och bilder i askar och mappar med teman och etiketter. Kolla bara på den här bilden, till och med en av våra mest rock ‘n’ roll håller på såhär.

Idag – om en socka. Hittade den här bilden i september kan jag se i min telefon, och har tänkt på den emellanåt sen dess. Vilket obekymrat liv va, när man kan ägna sig åt att tänka på en strumpa man sett på bild. Ljuvligt! Tryck på första bilden för att komma till sockans sida på digitalt museum.

Okej. Den här sockan. Det är något med den som gör mig… varm.

Jag gillar att laga kläder, även om jag inte behöver göra det så ofta. Man sliter ju inte direkt ut kläder. Det är kanske nån strumpa, söm som spruckit eller en kofta som malen har borrat sig igenom. Att laga kläder och fortsätta bära dom är lite att befinna sig i mallighetens högborg. Jag lagar inte kläder för att jag mååste, för att annars har jag inte någon skjorta att ta på mig eller strumpor att värma fötterna med, utan det är ett aktivt val och lika mycket ett statement, en åsiktsmanifestering. Det är väl det visible mending-svängen handlar om, att göra en lagning så pass synlig att folk fattar vad man håller på med. Att det inte ska kunna misstas för att man är fattig, utan att man har kapital nog (på alla fronter) att göra nånting skoj av det. Sen är det förmodligen så att dom flesta som håller på med spexiga synliga lagningar gör det utan att slå knut på sig själva, och det är nog det bästa alternativet. Hur som helst, en lagning är bättre än ingen lagning, jag önskar kanske bara att det kunde neutraliseras lite och att ett lappat knä inte behövde ses som ett litet konstnärligt verk i sig för att kunna bäras. Jag tror det är därför jag gillar den här sockan så mycket. Den ser ut att vara gjord på en kvart med ena ögat på tv:n (det är inte nödvändigtvis receptet på en bra lagning, men jag uppskattar attityden). 

Det står i beskrivningen att den är ”mycket stoppad och lappad, delvis svårt att avgöra vad som är den ursprungliga sockan och vad som är senare lagningar.” Så många frågor. Jag gissar att skaftet tillhör den ursprungliga sockan som ser ut att vara en tunn fin(are) ullstrumpa. Sen har man sytt på nån slags sula av två olika mycket grövre stickade bitar. Varför skulle man vilja ha en sån grov sula på en strumpa? Var grundstrumpan trasig under hela foten? Kanske så tunnsliten? Sen stygnen, som ser ut att vara sydda av ett barn eller någon som är full. Om man lagt så mycket möda vid att laga, och eventuellt flera gånger, varför har man inte försökt göra det lite tätare, med mindre stygn? Gjort en mer långsiktig stoppning. Den här är lagad lite som att den ska hålla det närmsta dygnet. Det kanske är så? Med den där tjockleken på garn och nål måste man ju ha gjort nya hål i strumpan. Över hälen kan man se att det gjorts en stoppning i tuskaft, vilket ändå lär betyda att det är någon som har haft lite koll på strumpstoppning. Vem har lagat, varför på det här viset och när? Är det nån som verkligen bara haft ett par strumpor och inte kunnat skaffa nya, eller nån som är tokigt sparsam? Jag har eventuellt blivit knäpp av att titta på den här bilden så mycket men jag tycker också att sockan är väldigt snygg. Färgställningen! Obryddheten! Mixen av grovt och tunt! 

Mitt egna bidrag till projekt stoppa och laga till förbannelse är dom här sockarna. Jag har haft dom i 10-15 år, mamma köpte dom på Söderköpings julmarknad till nån jul. Helt perfekta sockar och som synes har jag stoppat dom en del. Det ska bli spännande att se hur länge jag kan ha kvar dom och hur mycket av min socka som kommer vara kvar och hur mycket som kommer vara utbytt till slut. ”Spännande”. Det är det lilla i livet som betyder. :)))

God Jul!